Sokratiska samtal

av Ann Pihlgren

Innhold

  1. Inledning
  2. Sokrates och våra inspirationskällor
  3. Det Sokratiska samtalet som arbetsform
  4. Samtal i grupper av personal i arbetslag
  5. Skulle du ha sagt ja till Saras erbjudande?
  6. Vem är god och vem är ond?
  7. Resultat av de Sokratiska samtalen
  8. Tips på nätet / Litteraturhänvisningar och litteraturtips

Nedlasting

Last ned pdf-versjonen av artikkelen


2 – Sokrates och våra inspirationskällor

Samtalen är inspirerade av Sokrates sätt att genom dialog få antikens atenare att tänka djupare kring de stora livsfrågorna. Sokrates, den antika filosofen, gick runt på Atens gator och ställde frågor, i syfte att fördjupa sitt eget tänkande såväl som tänkandet hos dem han frågade. Platon skrev ner Sokrates dialoger och vidareutvecklade idéerna. Själv kallade Sokrates sin metod för ”majevtik”, d.v.s. förlossningspedagogik. Han tänkte sig att varje människa har de rätta, inre värdena inom sig och att majevtiken kan få dem att se klarare och tydligare vilka dessa är. Här finns ursprunget till att dialog är en central företeelse i vårt samhällsbygge. Västerlandets kulturvagga finns i den klassiska dialogen. I det klassiska lärandet liksom i skapandet av konst och nya idéer har dialogen som arbetsverktyg stått i centrum. Själva demokratins väsen är dialog. Det är i dialogen vi kan komma överens om det gemensamma i samhället, genom dialog löser vi konflikter utan våld.

Under senare tid har det ”sociokulturella paradigmets” genombrott inom forskarvärlden lett till en förnyad diskussion om att lärande och tänkande sker i dialog mellan individer. Idéer från t.ex. Bakhtin och Vygotsky innebär en syn på lärandet som en social process som utvecklas i mötet mellan två eller flera personer. Kommunikationen mellan individerna utvecklar samtliga deltagares tänkande. Vad man menar är att lärande sker just i mötet mellan individer. I mötet, när vi utbyter tankar och idéer med någon annan, förändras och utvecklas vår egen bild av världen. Våra tankar och idéer förändrar också den vi möter. Själva tänkandet tycks starta och framför allt utvecklas genom mötet och kommunikationen, något som stärks av modern spädbarnsforskning. Tänk på mamman och spädbarnets första, ofta ordlösa dialoger, hur de anpassar sig och lär sig av varandra. Vygotsky menar att vi alla har en ”proximal utvecklingszon”, d.v.s. en zon för möjlig utveckling. Själva kan vi med mognad, egna erfarenheter och försök komma långt i utvecklingen. Men, menar Vygotsky, vi kommer inte åt hela vår potential utan att samspela med en annan människa, ofta en mer kunnig, ibland bara någon som ställer de rätta frågorna. Genom frågor och problematisering, genom att höra den andres synpunkter och tankar kan vi plötsligt få syn på något som tidigare varit fördolt för oss. Pusselbitarna, som vi hade sedan tidigare men inte fick ihop på egen hand, faller plötsligt på plats och vi förstår och har utvecklats mer än vi skulle klarat på egen hand. Den proximala utvecklingszonen kan endast nås i samspel med andra.

I samhällsdebatt och genom bl.a. den nuvarande läroplanen har skolans uppdrag att stå för och vidarebefordra en gemensam värdegrund betonats allt starkare. Etik och moral har blivit viktiga ingredienser i den pedagogiska debatten. Här finns dock flera svårigheter att ta ställning till, främst vad gäller vilka metoder som är lämpliga eller effektiva för att överföra värdegrund och etik. Ska de rätta värdena läras ut eller ska barnen tillägna sig ett eget etiskt förhållningssätt? Hur går man tillväga för att den etik som man lär sig inte blir ytlig fernissa? Hur ska var och en få en egen, inre etisk kompass? Vilka metoder är effektiva? Ett mycket stort antal undersökningar har genom åren visat att undervisningens kod är i stort oföränderlig: läraren pratar, eleverna lyssnar eller besvarar frågor, som läraren redan vet svaret på. Det har också visat sig vara mycket svårt att bryta detta mönster, trots att lärarna gjorts medvetna om mönstret och trots försök med introduktion av andra metoder. Samtidigt har Olga Dysthe, Roger Säljö m.fl. forskare på senare tid diskuterat tänkbara möjligheter att vidareutveckla arbetssätt, där idéerna om dialogen som bas för lärandet är grundläggande.

I USA har de s.k. Paideiaskolorna arbetat vidare utifrån Mortimer J. Adlers pedagogiska manifest, som bl.a. innebar att man tog ställning för att arbeta inom all undervisning, i alla ämnen, med tre innehållskategorier. De tre innehållskategorierna ger tre olika arbetssätt:

Paiedeiaskolorna avser att återinföra en klassisk utbildning. Med klassisk menar man att lärande sker i kommunikation och att lärandet ska ske så att eleven får en fördjupad insikt både av de olika ämnenas kunskapsstoff och ämnets själva kärna och av hur man lär sig på bästa sätt. Man menar att alla bör ges en gemensam grundutbildning i vårt gemensamma kulturarv, med gemensamt stoff kring problemlösning, kommunikation, teamwork. Man fokuserar framför allt på att utveckla arbetsformer för utökad förståelse för idéer och värden, genom de seminarier om värdefrågor utifrån klassiska texter, som man kontinuerligt håller i undervisningen. Paideiaskolorna menar också att det som gäller för barnen även måste gälla för de vuxna som arbetar i förskolor och skolor. Vuxna måste utveckla sitt eget tänkande kontinuerligt för att kunna vägleda och utveckla barns tänkande.

Flera forskare inom kognitiv terapi har uppmärksammat den s.k. Sokratiska metoden som effektiv vad gäller att förändra skadliga eller destruktiva tankemönster hos patienter. Terapeuten ställer helt enkelt frågor till patienten, för att hjälpa denne att tänka vidare, att själv hitta tankeluckor eller ologiska ”feltänk”. Frågandet och det gemensamma samspelet bygger på att terapeuten visar respekt för patienten som individ och tänkare. Terapeuten och patienten har gemensamt förtröstan i att patienten, med hjälp av terapeutens frågor, ska hitta rätt lösning på problemen. Man använder sig alltså av patientens ”proximala utvecklingszon”.

Litteraturens (och konstens) läkande förmåga för individer i svårigheter eller inför annorlunda eller okända livsval har uppmärksammats av bl.a. Mats Trondman och Ben Furman. Båda menar att personer i denna typ av situationer i intervjuer ofta uppger att de använt litteratur för att komma vidare i sitt tänkande, få tröst eller att förstå något som de inte förstod. De läser då inte facklitteratur eller böcker om hur man löser sina problem, utan skönlitteratur, poesi och liknande. De intervjuade menar att de får hjälp och stöd och nya insikter genom att läsa om böckernas personer och hur de tacklar olika livssituationer. De använder alltså böckerna och deras personer som samspelspartner för att komma åt sin ”proximala utvecklingszon”.

Det är alltså av intresse att pröva arbetssätt som kan ge möjlighet för barn och vuxna att utveckla det dialogiska lärandet.


|

Siden opprettet: 19.03.06. Sist endret: 09.10.06 12:03.